torsdag 20 oktober 2011

Gästinlägg från Ingelas lekstuga!

Denna gång har jag äran att presentera Ingela skaparen av den fantastiska institutionen Ingelas lekstuga. Ingela är förskollärare och mamma till fem barn i åldrarna 7-21 år som alla har/har haft verbal dyspraxi. Verbal dyspraxi innebär bl. a en störning av artikulationsförmågan, man har alltså uttalssvårigheter. Två av barnen hade så svår verbal dyspraxi att det slog igenom i många områden vad gäller språket, därför fick de först diagnosen språkstörning.

image
Jag har funderat på Loris Malaguzzis teorier om hur vi väljer att se på och bemöta barn, t ex som fattiga och passiva eller som rika barn. Det tycker jag är jätteviktigt: vilken barnsyn har jag? Jag vill se förmågor, kunskaper och fina egenskaper och också hjälpa barnet själv att se dem. Hur man väljer att se på ett barn påverkar i hög grad hur man bemöter dem och har i förlängningen stor inverkan på barnets självbild.
Detta har kanske extra stor betydelse när man möter barn med olika slags tal- och språkstörningar som riskerar att få ett tråkigt bemötande, bli nonchalerade eller få höra nedlåtande kommentarer. Även om man inte har någon kunskap om ämnet i fråga måste man alltid sträva efter att bemöta barn på ett sätt som stärker dem. Man kan tänka efter: hur skulle jag själv vilja bli bemött? Hur skulle jag vilja att andra bemötte mitt barn om barnet skulle ha svårt att göra sig förstådd? Hur kan vi underlätta, jämna ut villkoren? I varje situation!


När min dotter var sex år kom hon en dag hem från skolan och sade att fröken inte skulle svara henne längre eftersom hon sade "fjöken" istället för "fröken". Min dotter kunde ljuda "r", men inte infoga det i flytande tal. Jag var säker på att hon hade missförstått, men hon hävdade att fröken sagt det i samlingen. Nästa dag följde jag med till skolan och nämnde det för fröken, övertygad om att fröken skulle säga att oh nej, vilket tokigt missförstånd. Istället sade fröken stolt att javisst, det hade hon sagt. Jag bara gapade, trodde inte mina öron. Frågade henne om hon på allvar menade att hon tänkte ignorera mitt barn, och insåg hon att hon indirekt talat om för de andra barnen att det var helt ok att strunta i vad min dotter sade, att hon inbjöd till mobbning för hennes uttal? Nej det tyckte fröken inte alls, och hon hade minsann hört att flickan kunde ljuda "r". Jag försökte förklara att min dotter tränat jättemycket för att kunna ljuda och behövde längre tid på sig för att kunna använda det i ord men jag talade för döva öron. Jag gick hem kokande av ilska och ringde vår underbara logoped som kunde formulera sig så fröken backade. Tack och lov flyttade vi en tid senare, så den lärarens barnsyn var inte längre ett problem.


Vad som är viktigt på förskolan är att tänka på att stärka barnets ställning i barngruppen. Vuxna lär barn hur de här barnen ska bemötas: ignoreras eller uppmärksammas? Man måste vara intresserad av ett utbyte med barnet, man måste vara nyfiken på vad de vill förmedla. En del barn klagar över att de inte förstår vad ett barn säger, som vuxen kan man svara "då måste vi ju anstränga oss mer" och hjälpa till att få reda på vad barnet ifråga vill säga. Om andra barn anmärker på annorlunda uttal svarar jag att "ja, men det spelar väl ingen roll? Du förstår ju vad *barnets namn* menar, det är ju det som är det viktiga". Alla är vi olika, alla har vi olika lätt och svårt för olika saker. Och alla är vi duktiga på något! Det är viktigt att vi i förskolan inte bara ser till problem, utan försöker bygga på barnens styrkor.


Ibland är små anpassningar viktiga: i min ena sons förskolegrupp såg personalen till att han alltid var en av de första som fick börja berätta i samlingar eftersom barnens uppmärksamhet var störst i början, de andra orkade lyssna bättre på honom då. Man ska alltid tänka: hur löser vi det här bäst för barnet? Hur kan vi använda oss av rutiner och hur kan vi behöva ändra på de rutiner vi har? T ex samlingar: vad är syftet med samlingarna, ger samlingen vad man önskar? Fungerar den för alla barn? Samlingar har egentligen litet språkutvecklande syfte, det är i samspel språket utvecklas mest. På vår förskola ser vi samlingar som ett roligt sätt att arbeta med barnlitteratur, och ser det roliga i att sjunga tillsammans och teckna tillsammans (ofta använder vi TAKK). Spendera tid tillsammans och ha roligt tillsammans, lyssna på barnen och ge dem talutrymme. Att bygga ordförråd är viktigt när uttalet sviktar, då kan man lättare hitta synonymer och förklara vad man menar. Hur bygger man ordförråd? Genom upplevelser med människor som är intresserade av att samspela och kommunicera med en, och som sätter ord på saker och företeelser. Kroppsspråk och mimik är också en viktig del i språket som kan kompensera ett svårförståeligt uttal. Vår specialpedagog kommer på besök och träffar barnen under lekfulla former, leker, pratar, läser böcker osv. Vi diskuterar och hon ger oss råd som vi införlivar i verksamheten på bästa sätt, vi som träffar barnen varje dag. Vi försöker använda barngruppen som en resurs i vårt arbete, diskuterar hur vi kan bygga på barnens styrkor och intressen, delar in barnen i mindre grupper och kanske i par.

Med två av mina söner har vi använt kontaktbok. Vi skrev lite och kunde klistra in bilder från helgen/kvällen före, den kunde personalen titta i tillsammans med barnet ("Hej *barnets namn*! Vad kul att se dig! Har du ngt du vill visa mig i boken?"). Vi skrev tillsammans med barnen, frågade vad de ville berätta om. Det ska inte vara en hel roman, man försöker sammanfatta det så personalen snabbt kan läsa och har ngt att spinna vidare på. Många barn med tal/språkproblem trillar lätt mellan stolarna för att de inte ställer till med besvär utan tystnar och går undan... Men att ge dem positiv uppmärksamhet kan ha en otroligt stor betydelse både för barnets självbild och språk. Du är viktig för barnen du har omkring dig, och kan vara ett värdefullt stöd för föräldrar!


Med vänliga hälsningar, Ingela

2 kommentarer:

  1. Fantastiskt bra skrivet, precis så är det. Det är vårt jobb att tänka på för vems skull vi är på förskolan och hur vi på bästa sätt kan hjälpa barnen. Alltför många pratar om barns brister istället för deras förmågor som är så oändligt många fler.
    Hälsn M.L som F

    SvaraRadera
  2. Hej!

    Vill bara säga tack för att du delade din berättelse. Jag går lärarutbildningen just nu men aldrig kommit i kontakt med verbal dyspraxi. Efter din berättelse kommer jag att ta reda på mer information om verbal dyspraxi, så att jag möter dessa barn med kunskap och inte fördomar.
    mvh Mi

    SvaraRadera

Hej!
Vad roligt att du besöker min blogg!
Jag blir så glad för era kommentarer och kommer att besvara frågor och sådant här direkt, så se till att komma tillbaka hit för att få era svar!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...